Förlossningsberättelse
Denna berättelse är skriven av den mamman av oss som fött Vide:
081229 hade vi tid på Danderyds sjukhus för en kontroll då vi passerat BF-datumet med 4 dagar. Vi fick en tid för igångsättning den 2 januari (BF+8 dagar) och jag började ställa in mig på att bli igångsatt och att vi skulle få vänta ytterligare tid på vår bebis. På vägen hem stannade vi vid affären och där inne kände jag en molande värk. När vi kommit hem efter tio minuter kände jag likadant igen och tio minuter senare kom det en gång till. För att undersöka om det var riktiga värkar tog jag med mig papper, penna och en klocka och la mig i badet för att se om de försvann eller stannade kvar. 16.23 klockade jag första värken, 16.32 kom den andra och 16.41 den tredje. De kändes likadant oavsett om jag låg i badet eller inte. Nu började vi med skräckblandad förtjusning hoppas på att det kanske var på G, jag skickade några sms till familj och vänner för att förbereda dem. Min syster ringde flera gånger under kvällen och verkade nästan lite orolig för sin lillesyrra :) Vid 19-tiden kom de med 6 minuters mellanrum och jag ringde till förlossningen och undrade hur jag skulle veta när och om det var dags. Hon sa att jag lät samlad och kunde vänta tills värkarna varade i en minut och kom 2-3 gånger på tio minuter. Två timmar senare varade de i 50 sekunder och jag minns inte hur tätt de kom, det var för komplicerat att hålla reda på både längden på varje värk och hur täta de var. Jag hade fullt upp med att andas, stöna och skrika. Vendela lagade min favoriträtt men jag kunde inte få i mig en tugga. Jag ringde till förlossningen igen och var tvungen att lägga ifrån mig luren när värkarna kom. Barnmorskan tyckte återigen att jag verkade samlad mellan värkarna (herregud, mellan värkarna var jag ju som vanligt men när de kom kändes det som att ryggen skulle gå av) och föreslog ett bad. Jag trodde att hon var galen. Efter en stund frågade Vendela om jag inte skulle testa att bada. Vi hade hyrt en TNS-apparat som sänder ut små elektriska "stötar" och som lindrar smärta, dessa var fästa i mitt ryggslut. Att bada skulle innebära att vi var tvungna att ta bort elektrodplattorna och jag gick med på det, vi tog bort dem och jag satte mig på toaletten. Helt plötsligt kändes smärtan 300 gånger värre och jag bara skrek. Vendela kopplade snabbt på mig TNS:en igen. Då såg vi att det kommit en ganska stor mängd med blod i toaletten. Nu sket vi i alla barnmorskors råd och jag ringde till förlossningen och sa att nu kommer vi. Vendela var så underbar och tog hand om allt runt omkring, jag var omtöcknad och hade så ont. Hon tog på mig kläder, släpade all packning och ringde taxin. Taxin kom och jag sa "Jag ska föda barn" till honom eftersom jag ville att han skulle fatta att han var tvungen att fixa den här körningen jävligt snabbt. Han skrattade lite och sa att det säkert var många timmar kvar tills det var dags att föda. Men när vi åkt en bit insåg han att det kanske var lite brådis ändå. Vi fick självklart lotsa honom sista biten men eftersom han inte hittade!
Vi tog oss in till förlossningen, jag med mina värkar och Vendela med alla väskor. Vi blev invisade till ett rum och jag blev kopplad till en CTG-maskin som skulle mäta barnets hjärtljud och mina värkar under tjugo minuter, då var klockan 23.00. Sedan lämnade de oss ensamma i tjugo minuter och jag fattar inte hur jag lyckades sitta still den tiden. Vi andades som vi lärt oss på kursen medan värkarna bara blev starkare och starkare. Undersköterskan kom in och läste av remsan och sa att det kanske trots allt hade hänt något. Nu kommer barnmorskan och jag får lägga mig ner och hon känner efter. Det visar sig att jag är öppen 8 centimeter och jag blir sååå lättad. Vi försöker andas oss igenom värkarna men det gör helvetiskt ont. Barnmorskan försöker locka mig med lustgas och säger att det tar bort topparna på värkarna. Jag tycker att varje värk genomgående är extremt jävlig så jag avböjer.
Eftersom jag med största sannolikhet aldrig mer kommer att uppleva en förlossning igen vill jag vara med på hela resan och vara närvarande varje sekund. I min planerade förlossning finns ingen annan smärtlindring än TNS-apparaten även om jag nu börjar fundera på varför jag inte tackar ja till allt som finns att tillgå. 00.50 börjar det trycka på och jag frågar barnmorskan om hon kan ge mig en tid som barnet är ute. Hon tror att det kommer att vara färdigt till klockan 03. Jag tänker att tiden verkar gå snabbt ändå och att om hon har rätt kommer helvetet vara över om två timmar. Nu har jag inrättat ett system i hur jag hanterar värkarna. Vendela är fantastisk och andas med mig. Jag andas genom att säga phajj oh phajj oh phajj oh phajj och sedan krystar jag så mycket jag kan, sedan låter det aaaaj aaaaaj aaaaj och avslutas med ett uhuu uhuu. Jag hänger mig fast vid dessa läten och på nåt sätt hjälper det mig. Nu har det gått en timme och det känns som att mina krafter börjar tryta. Jag ligger på sidan med benet i benstöd och mitt ena ben börjar somna. Jag får vända mig åt andra hållet. Ena sekunden svettas som aldrig förr och i nästa sekund fryser jag så jag skakar. Barnmorskan håller på att pilla mig mellan benen och berättar hur mycket som hänt, att hon känner håret, att fosterhinnan är kvar och att det hjälper till att skjutsa ut barnet på ett mjukare sätt, att han kanske kommer att födas med segerhuva och att det är mycket ovanligt. Jag kan inte bry mig mindre, kan han inte bara komma uuuut! Körsbärssaften ger mig kväljningar och det känns som att den där packade matsäcken i väskan är det sista jag är sugen på. Efter ett tag har jag provat alla möjliga ställningar, hängt över ryggstödet på sängen och legat på alla fyra över en saccosäck. Då kommer de på att jag kanske borde kissa och jag är fruktansvärt rädd för katetrar så jag går med på att sitta på toastolen men det är totalt omöjligt att kissa så till slut får jag den där katetern, jag är livrädd och gråter, men det går bra.
Sedan får jag sitta i sängen och pressa fötterna mot ett fotstöd och en andra barnmorska kommer in. Bebisens huvud åker in och ut för att bana vägen och det gör rysligt ont. Till slut spräcker de fosterhinnan och vattnet går, nu gör det ännu ondare eftersom hinnan är borta. Jag får också lägga mig i den s.k gynställningen och då tar det fart. Huvudet åker in och ut och till slut är huvudet ute! Jag får panik och undrar vad som händer och vad FAN jag ska göra! Hon säger åt mig att krysta långsammare vid nästa värk och snart ser jag Vendelas tårfyllda ögon och hör ett "Åååh" bredvid mig. 04.06 får jag upp världens finaste lilla Vide på mitt bröst och världen stannar av och blir sig aldrig mera lik.
Det var berättelsen om min drömförlossning som blev verklighet.
081229 hade vi tid på Danderyds sjukhus för en kontroll då vi passerat BF-datumet med 4 dagar. Vi fick en tid för igångsättning den 2 januari (BF+8 dagar) och jag började ställa in mig på att bli igångsatt och att vi skulle få vänta ytterligare tid på vår bebis. På vägen hem stannade vi vid affären och där inne kände jag en molande värk. När vi kommit hem efter tio minuter kände jag likadant igen och tio minuter senare kom det en gång till. För att undersöka om det var riktiga värkar tog jag med mig papper, penna och en klocka och la mig i badet för att se om de försvann eller stannade kvar. 16.23 klockade jag första värken, 16.32 kom den andra och 16.41 den tredje. De kändes likadant oavsett om jag låg i badet eller inte. Nu började vi med skräckblandad förtjusning hoppas på att det kanske var på G, jag skickade några sms till familj och vänner för att förbereda dem. Min syster ringde flera gånger under kvällen och verkade nästan lite orolig för sin lillesyrra :) Vid 19-tiden kom de med 6 minuters mellanrum och jag ringde till förlossningen och undrade hur jag skulle veta när och om det var dags. Hon sa att jag lät samlad och kunde vänta tills värkarna varade i en minut och kom 2-3 gånger på tio minuter. Två timmar senare varade de i 50 sekunder och jag minns inte hur tätt de kom, det var för komplicerat att hålla reda på både längden på varje värk och hur täta de var. Jag hade fullt upp med att andas, stöna och skrika. Vendela lagade min favoriträtt men jag kunde inte få i mig en tugga. Jag ringde till förlossningen igen och var tvungen att lägga ifrån mig luren när värkarna kom. Barnmorskan tyckte återigen att jag verkade samlad mellan värkarna (herregud, mellan värkarna var jag ju som vanligt men när de kom kändes det som att ryggen skulle gå av) och föreslog ett bad. Jag trodde att hon var galen. Efter en stund frågade Vendela om jag inte skulle testa att bada. Vi hade hyrt en TNS-apparat som sänder ut små elektriska "stötar" och som lindrar smärta, dessa var fästa i mitt ryggslut. Att bada skulle innebära att vi var tvungna att ta bort elektrodplattorna och jag gick med på det, vi tog bort dem och jag satte mig på toaletten. Helt plötsligt kändes smärtan 300 gånger värre och jag bara skrek. Vendela kopplade snabbt på mig TNS:en igen. Då såg vi att det kommit en ganska stor mängd med blod i toaletten. Nu sket vi i alla barnmorskors råd och jag ringde till förlossningen och sa att nu kommer vi. Vendela var så underbar och tog hand om allt runt omkring, jag var omtöcknad och hade så ont. Hon tog på mig kläder, släpade all packning och ringde taxin. Taxin kom och jag sa "Jag ska föda barn" till honom eftersom jag ville att han skulle fatta att han var tvungen att fixa den här körningen jävligt snabbt. Han skrattade lite och sa att det säkert var många timmar kvar tills det var dags att föda. Men när vi åkt en bit insåg han att det kanske var lite brådis ändå. Vi fick självklart lotsa honom sista biten men eftersom han inte hittade!
Vi tog oss in till förlossningen, jag med mina värkar och Vendela med alla väskor. Vi blev invisade till ett rum och jag blev kopplad till en CTG-maskin som skulle mäta barnets hjärtljud och mina värkar under tjugo minuter, då var klockan 23.00. Sedan lämnade de oss ensamma i tjugo minuter och jag fattar inte hur jag lyckades sitta still den tiden. Vi andades som vi lärt oss på kursen medan värkarna bara blev starkare och starkare. Undersköterskan kom in och läste av remsan och sa att det kanske trots allt hade hänt något. Nu kommer barnmorskan och jag får lägga mig ner och hon känner efter. Det visar sig att jag är öppen 8 centimeter och jag blir sååå lättad. Vi försöker andas oss igenom värkarna men det gör helvetiskt ont. Barnmorskan försöker locka mig med lustgas och säger att det tar bort topparna på värkarna. Jag tycker att varje värk genomgående är extremt jävlig så jag avböjer.
Eftersom jag med största sannolikhet aldrig mer kommer att uppleva en förlossning igen vill jag vara med på hela resan och vara närvarande varje sekund. I min planerade förlossning finns ingen annan smärtlindring än TNS-apparaten även om jag nu börjar fundera på varför jag inte tackar ja till allt som finns att tillgå. 00.50 börjar det trycka på och jag frågar barnmorskan om hon kan ge mig en tid som barnet är ute. Hon tror att det kommer att vara färdigt till klockan 03. Jag tänker att tiden verkar gå snabbt ändå och att om hon har rätt kommer helvetet vara över om två timmar. Nu har jag inrättat ett system i hur jag hanterar värkarna. Vendela är fantastisk och andas med mig. Jag andas genom att säga phajj oh phajj oh phajj oh phajj och sedan krystar jag så mycket jag kan, sedan låter det aaaaj aaaaaj aaaaj och avslutas med ett uhuu uhuu. Jag hänger mig fast vid dessa läten och på nåt sätt hjälper det mig. Nu har det gått en timme och det känns som att mina krafter börjar tryta. Jag ligger på sidan med benet i benstöd och mitt ena ben börjar somna. Jag får vända mig åt andra hållet. Ena sekunden svettas som aldrig förr och i nästa sekund fryser jag så jag skakar. Barnmorskan håller på att pilla mig mellan benen och berättar hur mycket som hänt, att hon känner håret, att fosterhinnan är kvar och att det hjälper till att skjutsa ut barnet på ett mjukare sätt, att han kanske kommer att födas med segerhuva och att det är mycket ovanligt. Jag kan inte bry mig mindre, kan han inte bara komma uuuut! Körsbärssaften ger mig kväljningar och det känns som att den där packade matsäcken i väskan är det sista jag är sugen på. Efter ett tag har jag provat alla möjliga ställningar, hängt över ryggstödet på sängen och legat på alla fyra över en saccosäck. Då kommer de på att jag kanske borde kissa och jag är fruktansvärt rädd för katetrar så jag går med på att sitta på toastolen men det är totalt omöjligt att kissa så till slut får jag den där katetern, jag är livrädd och gråter, men det går bra.
Sedan får jag sitta i sängen och pressa fötterna mot ett fotstöd och en andra barnmorska kommer in. Bebisens huvud åker in och ut för att bana vägen och det gör rysligt ont. Till slut spräcker de fosterhinnan och vattnet går, nu gör det ännu ondare eftersom hinnan är borta. Jag får också lägga mig i den s.k gynställningen och då tar det fart. Huvudet åker in och ut och till slut är huvudet ute! Jag får panik och undrar vad som händer och vad FAN jag ska göra! Hon säger åt mig att krysta långsammare vid nästa värk och snart ser jag Vendelas tårfyllda ögon och hör ett "Åååh" bredvid mig. 04.06 får jag upp världens finaste lilla Vide på mitt bröst och världen stannar av och blir sig aldrig mera lik.
Det var berättelsen om min drömförlossning som blev verklighet.
Kommentarer
Trackback
